Vintersol

Vi har haft många vackra och kalla vinterdagar i år, och i slutet av förra året. Eftersom jag inte är någon älskare av vinter, är detta kanske inte helt väntat att höra från mitt håll, men då jag är övertygad om att en sommar måste föregås av en vinter, så hoppas jag att den här vintern med alla sina kalla dagar, kommer att kompenseras av en sommar vackrare och längre än den förra!

För att ytterligare öka på glädjen, sätter jag ut detta foto från igår:

Advertisements

Åj nä, va BILLIGT!

Jag var ute och körde på Brändö tidigare ikväll, och såg något som jag inte riktigt ville tro att jag verkligen hade sett. Jag vände om, körde tillbaka, och… Visst 17 var det som jag inte trodde!

Förutom uppenbara svårigheter med översättningen så har de ingen autocorrect, heller. Eller? Det här hamnar väl i kategorin “any publicity is good publicity”.

Kvalitetstiden (fortsättning)

Ja, hur det nu är med den. Jag kunde idag konstatera att motorn skall ur tillbaka.

Läget är nu sånt att nya motorn är monterad i motorrummet, och hittills har vi hoppats att det skall gå att justera bort kopplingens konstiga läge. Nu fick jag det frikopplat, och då fastnade ju det rackarns lagret i frikopplat läge. Just det jag varit rädd för, det vill säga, lagret blir snett, och fastnar. Suck. Bara att ta loss motorn igen. Trycklagret i fråga är monterat mellan motorn och växellåda, så det är inte möjligt att byta, utan att ta bort antingen motor eller låda.

Så här ser det förargliga lagret ut.Det som är på plats är betydligt kortare. Trodde det skulle passa, då kopplingens tryckplatta verkade tjockare. Besläktat med Murohys lag, det här.

Batterihyllan är monterad, och det är också den nya innerskärmen. Nya motorn ser ut nästan exakt som den gamla.

Likbil! (episode 3)

Jahapp. Så är vi där igen. Tredje gången gillt. Inte för att det har nämnvärt med saken att göra, det är nu bara så att det är tredje gången det blir likbil.

En svårbotad bilfeber hade lett till ett hemskt surfande på sajter där man kan se bilar till salu. Amerikanska bilar, specifikt. En bil drog speciellt mina lystna blickar till sig, och det var denna likbil, som, trots några relativt lättåtgärdade skavanker, verkade vara i ett riktigt fint skick, dessutom tagen direkt ur bruk hos en begravningsbyrå. Bilen är i en ovanlig färg för en likbil, då den är antracitgrå. Likbilar får enligt lag endast vara i färgerna vit, svart, eller grå, men är ju oftast svarta.

Det blev en överraskningarnas afton. Den i annonserna så fina bilen hittades fastfrusen i marken, och rejält insnöad med en driva på ungefär 30 cm på taket. Vi drog loss den med vinsch på en liten bärgningsbil, och kunde köra den till en garagedörr där vi under ett mycket intensivt snöfall bytte till vinterdäck. Ute givetvis. Den medhavda domkraften skulle kanske ha fungerat om vi hade haft med tillräckligt med träbitar att sätta mellan den och bilens ram, men på plats fanns, som tur var, en större domkraft som vi fick använda. Synd bara att oljan var nästan slut i den, så vi måste ta allt trä som fanns tillhands, palla mellan, och sedan lyfta precis vad det gick, och hjälpa till med rå kroppskraft för att få på de något större vinterdäcken.
En positiv överraskning fick vi också, och det var att bilens tank var över halvfull, så vi behövde inte tanka på den ca 200 km långa hemvägen.

Ett lyckat äventyr, då man räknar ihop resultatet 🙂

Vinter = Kvalitetstid

Man måste ju trösta sig med något då vintern smyger sig på, och bäddar in oss i mörker och kyla. På vintern blir det kvalitetstid i garaget. En av de få positiva saker jag kan se med vintern.

Några få kvällar tidigare, har jag varit i garaget och tillbringat tid tillsammans med min lastbil. Först städning för att kunna göra något, och sedan litet jobb, för att man skall komma åt att lyfta bort motorn. Idag var det stora lyftet inplanerat, och The Stig kom ut och hjälpte till, och kollade så allt skulle gå rätt till. Efter att vi skruvat loss motorn från ramen och växellådan, och bestämt oss för att ta bort det återstående grenröret före lyftet, var vi klara. Balansmojängen som håller motorn i rätt vinkel skruvades fast i topplocken, och sedan pumpade Stig upp trycket i motorlyften. Litet ryckande och knyckande senare hängde motorn fritt. Högt över lastbilens grill lyfte vi, och sedan ner på golvet. Hur tufft som helst. Första V8:an med koppling, som jag har skruvat med!

Vi knuffade motorn i en knut, och satte igång med att klä av ersättningsmotorn alla dess vakumslangar, luftslangar, vattenslangar, pump- och generatorfästen, förgasare, strömfördelare, insug och grenrör. så småningom kunde vi koppla i motorlyften i den motorn istället, och lyfta upp den i en motorbock. Nu har vi två motorer som faktiskt ser rätt lika ut. Svänghjulet skall flyttas över till den nya motorn, sedan kan den lyftas ner i lastbilens motorrum. Före det skall motorn nog tvättas av, putsas upp, och kontrolleras litet grann. Den var så smutsig inuti, så den behöver nog kollas upp, så man inte monterar en motor som visar sig vara helt förstörd. Fullt så roligt är det inte att skruva.
Här är båda motorerna. Den ena från 1967, och den nya (i förgrunden) från ca 1983.

Det skall fixas på lördag!

Det blir lätt att man skjuter upp arbeten som behöver göras till lördag. Så blev det nu också, då båten skulle göras klar till vintern.
Det mesta av det viktigaste var redan gjort (förra lördagen), det var bara kvar att köra glykol i värmeväxlaren. Efter en del klättrande, skruvande och mätande, ja, och letande, kom jag på hur jag skulle göra, och skruvade i en grov slang på impellerpumpen.
Utanpå båten knöt jag fast en riktigt grov slang, som skulle styra ner glykolen i en stor hink. Sedan hällde jag slangen inuti båten full med kylarvätska, startade motorn, och hällde i mer, tills det var slut i min kanna. Ja, egentligen hustruns bevattningskanna. Blommorna får sött vatten nästa gång 🙂

Någon timme senare slog tristessen till, och jag kom på att min far hade gett mig några gamla hyllor att ha i pannrummet. Nuförtiden har vi värmepump, och det är egentligen inte ett pannrum längre, det är ju inte frågan om någon eldning. Jag måttade och funderade en stund, ritade sen en skiss, och ramlade iväg ut till uthuset för att förverkliga mina planer.
Eftersom det redan var enkla begagnade hyllor, var det bara en fråga om att korta av ribbor till lämpliga längder, för att göra om dem till det som (förhoppningsvis) kommer att passa i vårat pannrum. Hyllorna var ihopskruvade, så jag tog min nästan nya ackuborrmaskin och skruvade isär alltihop. Sedan kom det roliga: Att skruva ihop allting till rätt modell och storlek, kapa till alla delar, och skruva ihop med skruvarna jag hyllorna suttit ihop med en stund tidigare. Jag kände mig som Martin Timell! Inge svårt, allting klart, rent och snyggt, ingen extra finish. Hur skoj som helst!

Jag kapade med figursågen, och slipade med vinkelslipmaskinen, och njöt av att göra allting fel. Man har det inte roligare än man gör det!

Hyllorna fick en speciell form, för att det är så trångt i pannrummet. Skor och stövlar kommer att förvaras på hyllorna, och det är inte många som kommer att se dem, så det gör inget att de inte är i mahogny och mässing.

Vilket sammanträffande!

Igår morse hörde hustrun ett pip från båtens håll, och misstänkte att det snarare var et pip från en av båtens tre brandvarnare, än et kvitter från någon mer eller mindre exotisk fågel. Båten står hemma på gården, så vi har den under uppsikt för tillfället.
Då jag på dagen var hemma för att inta lunch, hörde jag ett pip, och konstaterade att det nog var från sonens rum. Tog ner varnaren, och hade den med mig vid matbordet, och mycket riktigt, den pep till, så batteriet var givetvis slut. Litet undrande var jag över att det hörts ut på gården så bra, men den tanken tänkte jag bara till hälften, felet var ju hittat.

Till saken hör att hustrun nyligen bytt ett batteri i en varnare, och det hade hon faktiskt daterat. Det stod 2008 på det, så det hade faktiskt hållit i nio år!
Senare på kvällen var hustrun och plockade bort grejor i båten, och då pep det i varnaren i förpiken! Visst 17 hade det pipit i båten också!
Att batterierna tar slut samma dag i två brandvarnare är nog ett sammanträffande. Batteriet i båtens varanare hade bara hållit sen i våras, för då köptes varnaren ny.
Jag slogs av tanken på att ingen detektiv skulle någonsin godta ett sådant sammanträffande i någon deckarroman!

Sommaren som försvann

Man kunde inte tro det, det har varit kallt, regnigt och kulet länge nu, och ändå hade vi underbar sommar med båtutflykt och övernattning i September. Vi var på Krokgrund, damerna solade, och på kvällen satt vi och sänkte en iskall på fly bridge på en av grannbåtarna. Här under bild från hamnen på Krokgrund

Jag tror det var på hemväg följande dag på samma resa som denna bild blev tagen. En vacker  bild av aktersvallet, som alltid är lika fascinerande för mig.

Några dagar senare är det plötsligt och oåterkalleligt höst.  Någon futtig vecka. Samma månad i varje fall, är det höst, och sista båtutflykten för säsongen var kort och det mest intensiva minnet är kylan. Burr, man borde haft handskar på sig. Det var nästan spegelblankt, och mycket vackert i skymningen. Bara två dygn senare står båten hemma på gården.

Benjamin fraktar som vanligt, och med oss har vi Ramasani och David, som hjälpt till med upptagningen av båten. Den här bilden är tagen på hamnområdet.
Väl hemma tvättades skrovet. Friborden tvättades med borste och vatten, vattenlinjen med ett kraftigt biltvättmedel och björntunga hittad i skåpet under diskbänken, och bottnen med vår nyinskaffade högtryckstvätt. Nytt för i år var snäckor som satt på båtens botten, förr har det bara varit ett slags tunt långhårigt gräs, som inte brukar sitta lika hårt fast.
Nu väntar båten på vinterservice, och en ny propelleraxel, bland annat.

Sommaren kändes väldigt kort i år. Jag tror att man väntade att den skulle börja, och den gjorde liksom aldrig det. Den tog bara slut. Tvärt.

Utställningsdags!

För sisådär ett år sedan var jag och inhandlade en motorcykel, en Honda från 1978, se HÄR.
Mitt i sommaren höll jag på att pyssla med projektet i fråga, då jag slogs av idén att ställa ut den i ett slags projektskick. Att göra om den så den börjar se rätt ut för att prova proportionerna, och i samma veva ställa ut den skulle ju vara kul. Steget från tanke till handling var kort, så jag änmälde den som förslag till West Coast Motorshow. Jag hade glömt bort det hela, då det en dag kom ett meddelande om att den hade blivit antagen till utställningen! Ojdå, jag som inte hade gjort något på projektet sedan min strålande idé kom.

Nu blev det bråttom, och bland annat en ny sits skulle tillverkas. Kanske det kallas sadel? Här är den i ett tidigt skede, då den kladdats till i glasfiber. En bit konstläder hittade jag, och en bit av ett täcke användes som fyllning.

Sedan skulle hela motorcykeln göras till ett skick som motsvarar något som realistiskt kunde ha byggt om på sjuttiotalet.

För att göra en lång historia kort, så är racern på utställning detta veckoslut, den blev alltså “färdig” i tid. Eftersom stilen härstammar från en förgången tid, gör den sig bäst i svartvitt, så den fick bli sådan på bilden från Botniahallen.