Knäckebrödslurendrejeriet dementerat

Som kommentar på mitt förra blogginlägg kom ett vänligt formulerat meddelande från Leksands Knäckebröd, där det förklarades hur brödet kan bli olika tjockt, men trots detta är det alltid samma vikt och antal brödkakor.

Jag var riktigt irriterad på hur hela samhället i god takt ruttnar sönder inifrån, då innehållet i förpackningarna blir mindre och mindre. Då jag läst Malins kommentar från Leksands Knäckebröd var jag frestad att bara ta bort mitt senaste blogginlägg, men drog en suck och konstaterade att det som finns på internet går inte att få bort från internet.

Härmed alltså en ursäkt till Leksands Knäckebröd för mitt förra blogginlägg.

Fotnot: Ena 17:ns sökmaskiner de måste ha, som hittade min blogg med en gång!

Advertisements

Ärlig prishöjning, eller hellre lurendrejeri?

Ibland kan jag bara inte låta bli att beklaga mig över dumheterna som pågår omkring oss. Senaste exemplet på produktutveckling i negativ riktning (dold prishöjning) är Leksands Rutbit. Jag gillar detta knäckebröd, och brukar ha det hemma relativit ofta. Senaste paketet var dock en besvikelse. Innehållet har blivit så litet, att etiketten inte ryms längre!
Här ser man hur ett paket Leksands Rutbit har sett ut av tradition:

På bilden nedan ser man hur mitt senaste paket ser ut:

Det syns inte så väldigt tydligt på bild, men de inre två paketen, de som innehåller själva knäckebitarna är ungefär 7mm kortare än etiketten på var sida. Ser man på den första bilden kan man anta att innehållet är i runda tal lika mycket längre är innehållet. I praktiken betyder det här att det är fyra brödbitar mindre i det nya paketet, än det brukat vara. Har då priset sänkts?
Nejdå.

Höj då för 17 ärligt priset på varan, istället för att försöka luras!
!000:an vad trött man blir!

Jag måste lägga till ett postscriptum:

Knäckebrödspaketet väger 446 gram, totalt, med sitt pappersemballage. Det står 400 gram på paketet, så det kan väl stämma rätt bra som nettovikt. Konstateras kan, att det inte är lurendrejeri i egentlig mening, men faktum kvarstår: Paketet är ungefär tre centimeter kortare än det var förr!

Ekonomisk förnöjsamhet

Jag läste i Mias blogg, som jag följer, om samhällsklyftor. Det fick mig att tänka på en gång i mitten på 90-talet, då jag var och hälsade på en före detta arbetskompis i Stockholm. Han är gift, och båda arbetar. De har vettiga förutsättningar, men det finns ett gnagande missnöje. “Man skulle ha litet mer”. Ny stereo, ny TV. Men Volvon borde vara nyare… Man borde ha litet mer pengar. Då jag for därifrån den dagen beslöt jag mig för att vara nöjd med det jag har. Det var ett av de bästa besluten jag har tagit.

Jag har haft det väl förspänt, både jag och min fru har i praktiken alltid haft arbete, så det är ju en bra början. Min egen chaufförslön ligger precis ett snäpp över bottenskrapet, men det är så man klarar sig. Man har ju sig själv att skylla, då man inte har orkat utbilda sig.

MEN! Sen den dagen i Stockholm, så har jag haft så det räcker! Finns det för litet pengar, så är det fel i utgifterna, inte i inkomsterna. Jag jobbar aldrig övertid för att få “litet till” för jobb gör mig inte glad.
Förnöjsamhet är nog en nyckel till vardagslycka.

 

 
Kopplingen till bloggen jag nämnde här ovan är kanske litet oklar, delvis finns den i kommentarerna, men för 17, överklassen har ingen rätt att vara lyckligare än arbetarna 🙂

 
En reflektion: Skulle alla vara som jag, så skulle samhället stanna. Karriärsstegar skulle inte finnas, och mänskligheten skulle domna in i ett sömnigt leende.

Tvåspråkigheten (?) i Finland

Det kom reklam från Posten idag, för Geboortekaart. Vad 17 är det? Förresten kom reklamen från Posti, som det heter nuförtiden.
Reklamen kom på två språk. Finska och Holländska.
Nä, nu blommar löken!

Ja, jag kan gissa vad Geboortekaart betyder. Jag vet vad det står på finska också. Men det var ju inte det som var poängen…

Vintersol

Vi har haft många vackra och kalla vinterdagar i år, och i slutet av förra året. Eftersom jag inte är någon älskare av vinter, är detta kanske inte helt väntat att höra från mitt håll, men då jag är övertygad om att en sommar måste föregås av en vinter, så hoppas jag att den här vintern med alla sina kalla dagar, kommer att kompenseras av en sommar vackrare och längre än den förra!

För att ytterligare öka på glädjen, sätter jag ut detta foto från igår:

Åj nä, va BILLIGT!

Jag var ute och körde på Brändö tidigare ikväll, och såg något som jag inte riktigt ville tro att jag verkligen hade sett. Jag vände om, körde tillbaka, och… Visst 17 var det som jag inte trodde!

Förutom uppenbara svårigheter med översättningen så har de ingen autocorrect, heller. Eller? Det här hamnar väl i kategorin “any publicity is good publicity”.

Kvalitetstiden (fortsättning)

Ja, hur det nu är med den. Jag kunde idag konstatera att motorn skall ur tillbaka.

Läget är nu sånt att nya motorn är monterad i motorrummet, och hittills har vi hoppats att det skall gå att justera bort kopplingens konstiga läge. Nu fick jag det frikopplat, och då fastnade ju det rackarns lagret i frikopplat läge. Just det jag varit rädd för, det vill säga, lagret blir snett, och fastnar. Suck. Bara att ta loss motorn igen. Trycklagret i fråga är monterat mellan motorn och växellåda, så det är inte möjligt att byta, utan att ta bort antingen motor eller låda.

Så här ser det förargliga lagret ut.Det som är på plats är betydligt kortare. Trodde det skulle passa, då kopplingens tryckplatta verkade tjockare. Besläktat med Murohys lag, det här.

Batterihyllan är monterad, och det är också den nya innerskärmen. Nya motorn ser ut nästan exakt som den gamla.

Likbil! (episode 3)

Jahapp. Så är vi där igen. Tredje gången gillt. Inte för att det har nämnvärt med saken att göra, det är nu bara så att det är tredje gången det blir likbil.

En svårbotad bilfeber hade lett till ett hemskt surfande på sajter där man kan se bilar till salu. Amerikanska bilar, specifikt. En bil drog speciellt mina lystna blickar till sig, och det var denna likbil, som, trots några relativt lättåtgärdade skavanker, verkade vara i ett riktigt fint skick, dessutom tagen direkt ur bruk hos en begravningsbyrå. Bilen är i en ovanlig färg för en likbil, då den är antracitgrå. Likbilar får enligt lag endast vara i färgerna vit, svart, eller grå, men är ju oftast svarta.

Det blev en överraskningarnas afton. Den i annonserna så fina bilen hittades fastfrusen i marken, och rejält insnöad med en driva på ungefär 30 cm på taket. Vi drog loss den med vinsch på en liten bärgningsbil, och kunde köra den till en garagedörr där vi under ett mycket intensivt snöfall bytte till vinterdäck. Ute givetvis. Den medhavda domkraften skulle kanske ha fungerat om vi hade haft med tillräckligt med träbitar att sätta mellan den och bilens ram, men på plats fanns, som tur var, en större domkraft som vi fick använda. Synd bara att oljan var nästan slut i den, så vi måste ta allt trä som fanns tillhands, palla mellan, och sedan lyfta precis vad det gick, och hjälpa till med rå kroppskraft för att få på de något större vinterdäcken.
En positiv överraskning fick vi också, och det var att bilens tank var över halvfull, så vi behövde inte tanka på den ca 200 km långa hemvägen.

Ett lyckat äventyr, då man räknar ihop resultatet 🙂

Vinter = Kvalitetstid

Man måste ju trösta sig med något då vintern smyger sig på, och bäddar in oss i mörker och kyla. På vintern blir det kvalitetstid i garaget. En av de få positiva saker jag kan se med vintern.

Några få kvällar tidigare, har jag varit i garaget och tillbringat tid tillsammans med min lastbil. Först städning för att kunna göra något, och sedan litet jobb, för att man skall komma åt att lyfta bort motorn. Idag var det stora lyftet inplanerat, och The Stig kom ut och hjälpte till, och kollade så allt skulle gå rätt till. Efter att vi skruvat loss motorn från ramen och växellådan, och bestämt oss för att ta bort det återstående grenröret före lyftet, var vi klara. Balansmojängen som håller motorn i rätt vinkel skruvades fast i topplocken, och sedan pumpade Stig upp trycket i motorlyften. Litet ryckande och knyckande senare hängde motorn fritt. Högt över lastbilens grill lyfte vi, och sedan ner på golvet. Hur tufft som helst. Första V8:an med koppling, som jag har skruvat med!

Vi knuffade motorn i en knut, och satte igång med att klä av ersättningsmotorn alla dess vakumslangar, luftslangar, vattenslangar, pump- och generatorfästen, förgasare, strömfördelare, insug och grenrör. så småningom kunde vi koppla i motorlyften i den motorn istället, och lyfta upp den i en motorbock. Nu har vi två motorer som faktiskt ser rätt lika ut. Svänghjulet skall flyttas över till den nya motorn, sedan kan den lyftas ner i lastbilens motorrum. Före det skall motorn nog tvättas av, putsas upp, och kontrolleras litet grann. Den var så smutsig inuti, så den behöver nog kollas upp, så man inte monterar en motor som visar sig vara helt förstörd. Fullt så roligt är det inte att skruva.
Här är båda motorerna. Den ena från 1967, och den nya (i förgrunden) från ca 1983.

Det skall fixas på lördag!

Det blir lätt att man skjuter upp arbeten som behöver göras till lördag. Så blev det nu också, då båten skulle göras klar till vintern.
Det mesta av det viktigaste var redan gjort (förra lördagen), det var bara kvar att köra glykol i värmeväxlaren. Efter en del klättrande, skruvande och mätande, ja, och letande, kom jag på hur jag skulle göra, och skruvade i en grov slang på impellerpumpen.
Utanpå båten knöt jag fast en riktigt grov slang, som skulle styra ner glykolen i en stor hink. Sedan hällde jag slangen inuti båten full med kylarvätska, startade motorn, och hällde i mer, tills det var slut i min kanna. Ja, egentligen hustruns bevattningskanna. Blommorna får sött vatten nästa gång 🙂

Någon timme senare slog tristessen till, och jag kom på att min far hade gett mig några gamla hyllor att ha i pannrummet. Nuförtiden har vi värmepump, och det är egentligen inte ett pannrum längre, det är ju inte frågan om någon eldning. Jag måttade och funderade en stund, ritade sen en skiss, och ramlade iväg ut till uthuset för att förverkliga mina planer.
Eftersom det redan var enkla begagnade hyllor, var det bara en fråga om att korta av ribbor till lämpliga längder, för att göra om dem till det som (förhoppningsvis) kommer att passa i vårat pannrum. Hyllorna var ihopskruvade, så jag tog min nästan nya ackuborrmaskin och skruvade isär alltihop. Sedan kom det roliga: Att skruva ihop allting till rätt modell och storlek, kapa till alla delar, och skruva ihop med skruvarna jag hyllorna suttit ihop med en stund tidigare. Jag kände mig som Martin Timell! Inge svårt, allting klart, rent och snyggt, ingen extra finish. Hur skoj som helst!

Jag kapade med figursågen, och slipade med vinkelslipmaskinen, och njöt av att göra allting fel. Man har det inte roligare än man gör det!

Hyllorna fick en speciell form, för att det är så trångt i pannrummet. Skor och stövlar kommer att förvaras på hyllorna, och det är inte många som kommer att se dem, så det gör inget att de inte är i mahogny och mässing.