Vinter = Kvalitetstid

Man måste ju trösta sig med något då vintern smyger sig på, och bäddar in oss i mörker och kyla. På vintern blir det kvalitetstid i garaget. En av de få positiva saker jag kan se med vintern.

Några få kvällar tidigare, har jag varit i garaget och tillbringat tid tillsammans med min lastbil. Först städning för att kunna göra något, och sedan litet jobb, för att man skall komma åt att lyfta bort motorn. Idag var det stora lyftet inplanerat, och The Stig kom ut och hjälpte till, och kollade så allt skulle gå rätt till. Efter att vi skruvat loss motorn från ramen och växellådan, och bestämt oss för att ta bort det återstående grenröret före lyftet, var vi klara. Balansmojängen som håller motorn i rätt vinkel skruvades fast i topplocken, och sedan pumpade Stig upp trycket i motorlyften. Litet ryckande och knyckande senare hängde motorn fritt. Högt över lastbilens grill lyfte vi, och sedan ner på golvet. Hur tufft som helst. Första V8:an med koppling, som jag har skruvat med!

Vi knuffade motorn i en knut, och satte igång med att klä av ersättningsmotorn alla dess vakumslangar, luftslangar, vattenslangar, pump- och generatorfästen, förgasare, strömfördelare, insug och grenrör. så småningom kunde vi koppla i motorlyften i den motorn istället, och lyfta upp den i en motorbock. Nu har vi två motorer som faktiskt ser rätt lika ut. Svänghjulet skall flyttas över till den nya motorn, sedan kan den lyftas ner i lastbilens motorrum. Före det skall motorn nog tvättas av, putsas upp, och kontrolleras litet grann. Den var så smutsig inuti, så den behöver nog kollas upp, så man inte monterar en motor som visar sig vara helt förstörd. Fullt så roligt är det inte att skruva.
Här är båda motorerna. Den ena från 1967, och den nya (i förgrunden) från ca 1983.

Advertisements

Det skall fixas på lördag!

Det blir lätt att man skjuter upp arbeten som behöver göras till lördag. Så blev det nu också, då båten skulle göras klar till vintern.
Det mesta av det viktigaste var redan gjort (förra lördagen), det var bara kvar att köra glykol i värmeväxlaren. Efter en del klättrande, skruvande och mätande, ja, och letande, kom jag på hur jag skulle göra, och skruvade i en grov slang på impellerpumpen.
Utanpå båten knöt jag fast en riktigt grov slang, som skulle styra ner glykolen i en stor hink. Sedan hällde jag slangen inuti båten full med kylarvätska, startade motorn, och hällde i mer, tills det var slut i min kanna. Ja, egentligen hustruns bevattningskanna. Blommorna får sött vatten nästa gång 🙂

Någon timme senare slog tristessen till, och jag kom på att min far hade gett mig några gamla hyllor att ha i pannrummet. Nuförtiden har vi värmepump, och det är egentligen inte ett pannrum längre, det är ju inte frågan om någon eldning. Jag måttade och funderade en stund, ritade sen en skiss, och ramlade iväg ut till uthuset för att förverkliga mina planer.
Eftersom det redan var enkla begagnade hyllor, var det bara en fråga om att korta av ribbor till lämpliga längder, för att göra om dem till det som (förhoppningsvis) kommer att passa i vårat pannrum. Hyllorna var ihopskruvade, så jag tog min nästan nya ackuborrmaskin och skruvade isär alltihop. Sedan kom det roliga: Att skruva ihop allting till rätt modell och storlek, kapa till alla delar, och skruva ihop med skruvarna jag hyllorna suttit ihop med en stund tidigare. Jag kände mig som Martin Timell! Inge svårt, allting klart, rent och snyggt, ingen extra finish. Hur skoj som helst!

Jag kapade med figursågen, och slipade med vinkelslipmaskinen, och njöt av att göra allting fel. Man har det inte roligare än man gör det!

Hyllorna fick en speciell form, för att det är så trångt i pannrummet. Skor och stövlar kommer att förvaras på hyllorna, och det är inte många som kommer att se dem, så det gör inget att de inte är i mahogny och mässing.

Vilket sammanträffande!

Igår morse hörde hustrun ett pip från båtens håll, och misstänkte att det snarare var et pip från en av båtens tre brandvarnare, än et kvitter från någon mer eller mindre exotisk fågel. Båten står hemma på gården, så vi har den under uppsikt för tillfället.
Då jag på dagen var hemma för att inta lunch, hörde jag ett pip, och konstaterade att det nog var från sonens rum. Tog ner varnaren, och hade den med mig vid matbordet, och mycket riktigt, den pep till, så batteriet var givetvis slut. Litet undrande var jag över att det hörts ut på gården så bra, men den tanken tänkte jag bara till hälften, felet var ju hittat.

Till saken hör att hustrun nyligen bytt ett batteri i en varnare, och det hade hon faktiskt daterat. Det stod 2008 på det, så det hade faktiskt hållit i nio år!
Senare på kvällen var hustrun och plockade bort grejor i båten, och då pep det i varnaren i förpiken! Visst 17 hade det pipit i båten också!
Att batterierna tar slut samma dag i två brandvarnare är nog ett sammanträffande. Batteriet i båtens varanare hade bara hållit sen i våras, för då köptes varnaren ny.
Jag slogs av tanken på att ingen detektiv skulle någonsin godta ett sådant sammanträffande i någon deckarroman!

Sommaren som försvann

Man kunde inte tro det, det har varit kallt, regnigt och kulet länge nu, och ändå hade vi underbar sommar med båtutflykt och övernattning i September. Vi var på Krokgrund, damerna solade, och på kvällen satt vi och sänkte en iskall på fly bridge på en av grannbåtarna. Här under bild från hamnen på Krokgrund

Jag tror det var på hemväg följande dag på samma resa som denna bild blev tagen. En vacker  bild av aktersvallet, som alltid är lika fascinerande för mig.

Några dagar senare är det plötsligt och oåterkalleligt höst.  Någon futtig vecka. Samma månad i varje fall, är det höst, och sista båtutflykten för säsongen var kort och det mest intensiva minnet är kylan. Burr, man borde haft handskar på sig. Det var nästan spegelblankt, och mycket vackert i skymningen. Bara två dygn senare står båten hemma på gården.

Benjamin fraktar som vanligt, och med oss har vi Ramasani och David, som hjälpt till med upptagningen av båten. Den här bilden är tagen på hamnområdet.
Väl hemma tvättades skrovet. Friborden tvättades med borste och vatten, vattenlinjen med ett kraftigt biltvättmedel och björntunga hittad i skåpet under diskbänken, och bottnen med vår nyinskaffade högtryckstvätt. Nytt för i år var snäckor som satt på båtens botten, förr har det bara varit ett slags tunt långhårigt gräs, som inte brukar sitta lika hårt fast.
Nu väntar båten på vinterservice, och en ny propelleraxel, bland annat.

Sommaren kändes väldigt kort i år. Jag tror att man väntade att den skulle börja, och den gjorde liksom aldrig det. Den tog bara slut. Tvärt.

Utställningsdags!

För sisådär ett år sedan var jag och inhandlade en motorcykel, en Honda från 1978, se HÄR.
Mitt i sommaren höll jag på att pyssla med projektet i fråga, då jag slogs av idén att ställa ut den i ett slags projektskick. Att göra om den så den börjar se rätt ut för att prova proportionerna, och i samma veva ställa ut den skulle ju vara kul. Steget från tanke till handling var kort, så jag änmälde den som förslag till West Coast Motorshow. Jag hade glömt bort det hela, då det en dag kom ett meddelande om att den hade blivit antagen till utställningen! Ojdå, jag som inte hade gjort något på projektet sedan min strålande idé kom.

Nu blev det bråttom, och bland annat en ny sits skulle tillverkas. Kanske det kallas sadel? Här är den i ett tidigt skede, då den kladdats till i glasfiber. En bit konstläder hittade jag, och en bit av ett täcke användes som fyllning.

Sedan skulle hela motorcykeln göras till ett skick som motsvarar något som realistiskt kunde ha byggt om på sjuttiotalet.

För att göra en lång historia kort, så är racern på utställning detta veckoslut, den blev alltså “färdig” i tid. Eftersom stilen härstammar från en förgången tid, gör den sig bäst i svartvitt, så den fick bli sådan på bilden från Botniahallen.

Morgonstund har guld i mund

Sommaren är över. Åtminstone i teorin, för att skolorna har börjat, och i och med det, arbetet. Enligt avtalet som vi kör linjen, har en ny buss införskaffats, utrustad med lågt golv och barnvagnsutrymme akteröver. 33 år efter jag började arbeta som chaufför, har jag för första gången fått ny bil 🙂
Liten och söt, den ser ut som en gris.

På tisdagsmorgonen hade jag en liten paus vid sjutiden på morgonen, vattnet låg som en spegel på stadsfjärden, så jag passade på att ta en liten promenad i hamnen. Det blev en färd ut på grannbryggan för att ta ett foto på Patricia II ur en mer sällan skådad vinkel. En njutning att gå ute i morgonluften och titta på båtar.
Inför kvällen lyckades jag övertala garage UuPee att komma med på en utflykt i den vackra sensommarkvällen.

Livet tar en ny riktning

Ja, en ny riktning kan ju livet ta, speciellt om man svänger på ratten, då kommer man in på en ny kurs. Då jag gick på nian och också i yrkesskolan, arbetade jag på konsten att skriva en uppsats som inte hade något med rubriken att göra. Svajiga åsnebryggor var det som gällde redan då.

Tanken om dagens nya riktning kommer av att jag i början av sommaren hittade en båtratt på Findit. Igår kväll kom jag mig plötsligt för att ringa åt säljaren, och idag råkade han vara på ett geografiskt lämpligt avstånd, så jag kunde träffa min nya ratt.

Som framgår av bilden är den en riktig klassisk skönhet:

Bakom den kromade konsolen som kommer frampå instrumentbrädan kan trummorna skymta, där styrwirarna kommer fast. Nu skall det bara vara en båt till ratten…

Våj Rattin! (högtidl. Ratten också!)

Båten är sjösatt sedan drygt en vecka, så i princip har båtsäsongen redan börjat. På grund av “tekniska problem” (mycket vitt begrepp) har båten stått i hamn trots det. Efter att vi i torsdags hade upp båten igen för att byta propeller , har vi bara inte hunnit åka ut. Och idag, midsommardagen, regnar det.

Till saken, det vill säga ratten.
Då det mesta av inredningen i båten nu ser rätt okej ut, såg ratten inget vidare ut. Lacket hade flagnat, och den såg allmänt skabbig och fnasig ut. I uthuset fanns sen ett par år en snyggt uppfixad ratt, som jag inte tyckte passade i den förra båten då den väl var iordninggjord. Nu skulle den kunna användas!
Sagt och gjort. Gamla ratten drogs av med en utdragare, och den nyfixade skruvades, efter litet modifikation, på plats. Då allt nu var så snyggt, tog jag en “efter” -bild. Väl framför datorn gjorde jag bilden här:

Då jag satt och beundrade mitt verk, konstaterade jag att den gamla svarta bilratten inte såg ut att höra hemma på sin nya plats, utan mer gjorde att styrmansplatsen fick en air av lådbil. En bekant i Sverige kommenterade bilden och menade att ratten nog hörde hemma i en bil.
Efter några dagars grunnande konstaterade jag till min förvåning och besvikelse att den gamla båtratten passade bättre än bilratten i båten. 17 också. Jag som inte ens tycker om den typen av båtrattar. Nu är den i alla fall på gång. Av två onda ting… och så vidare.

Ja-ja. Den blir ju litet bättre då den blir litet fixad och putsad.