Sommarlycka!

Som stark kontrast till det förra inlägget, med sin särskrivna rubrik, kommer här den senaste månadens sommarkänsla. Med god hjälp av Uupee kunde axeln monteras i båten, och efter diverse andra service- och förbättringsarbeten kunde båten sjösättas den första juli. Sommarens vackraste dagar infann sig då, och här nedan är en typisk vy som brett ut sig framför mig på senare tid. Benet tillhör min hustru.

Ett gammalt proffs var och provåkte båten, och kunde friskförklara motor och kraftöverföring, så det har känts riktigt bra att gunga omkring på böljan den blå.

Sommarbilen fick nya däck, det var av nöden tvunget, och den utgiften borde jag inte ha skjutit upp ifjol heller. Nu är det i alla fall nya lakritsrullar under bilen, och samtidigt ändrade stilen litet, med vita bokstäver på däcken, och snobbringar och spidercaps borttagna. Eftersom bilen börjar bli gammal skåpmat, såhär efter nio somrar, så är det huvudsaken att den ser litet annorlunda ut, inte huruvida det är bättre eller sämre än hur den såg ut tidigare.

Advertisements

Sommar depression med en ljuspunkt

Sommar hör ju ihop med båtliv. Då båtlivet blir trist, så blir sommaren det också. Jag var ute och körde med min sommarbil igår, och drog en djup suck, då jag tänkte på hur gott livet var förr om somrarna, då jag körde omkring med bil, och allt var bra. Nu har jag båt, och inget blir bra innan båten är sjösatt.

Jag har nu hållit på med att byta axel i båten i över 20 dagar. Orsakerna till att det tagit så länge är att jag dragit mig för det hemska arbetet, att det inte lyckats, att en yrkesman var och såg på eländet och hittade orsaken till problemen, en gammal grundkörning, och att jag väntat på delar. Sedan några dagar har jag alla delar, men det är ju skojigare att fara ut med bil…

En liten ljuspunkt i tillvaron är att vattenpumpen som slutade fungera på sensommaren ifjol är i skick igen. Plötsligt en dag ifjol kom det bara inget vatten. Då lyckades jag konstatera att det var tryckavkännaren som slutat funka. Då jag dissekerade den in i minsta detalj, hittade jag en liten microbrytare, som inte fungerade som den skulle. Igår var jag till microbrytarbutiken, och köpte en som liknade litet, om man inte såg så noga på den. Efter diverse slipning, borrning och kapning, kunde den nya microbrytaren limmas fast med ett svart klet, och fyra avsågade skruvar används som tappar för att det hela skall sitta exakt på stället.

Det fina i kråksången är att tryckavkännaren inte finns att få som reservdel annat än från Kina. Den kostar $15, och kommer i slutet av Juli, om de håller vad de lovar. En ny pump kostar minst ca 100 €. Nu fick jag gamla pumpen att fungera för 1,70 €. En ljuspunkt, alla gånger 🙂

Knäckebrödslurendrejeriet dementerat

Som kommentar på mitt förra blogginlägg kom ett vänligt formulerat meddelande från Leksands Knäckebröd, där det förklarades hur brödet kan bli olika tjockt, men trots detta är det alltid samma vikt och antal brödkakor.

Jag var riktigt irriterad på hur hela samhället i god takt ruttnar sönder inifrån, då innehållet i förpackningarna blir mindre och mindre. Då jag läst Malins kommentar från Leksands Knäckebröd var jag frestad att bara ta bort mitt senaste blogginlägg, men drog en suck och konstaterade att det som finns på internet går inte att få bort från internet.

Härmed alltså en ursäkt till Leksands Knäckebröd för mitt förra blogginlägg.

Fotnot: Ena 17:ns sökmaskiner de måste ha, som hittade min blogg med en gång!

Ärlig prishöjning, eller hellre lurendrejeri?

Ibland kan jag bara inte låta bli att beklaga mig över dumheterna som pågår omkring oss. Senaste exemplet på produktutveckling i negativ riktning (dold prishöjning) är Leksands Rutbit. Jag gillar detta knäckebröd, och brukar ha det hemma relativit ofta. Senaste paketet var dock en besvikelse. Innehållet har blivit så litet, att etiketten inte ryms längre!
Här ser man hur ett paket Leksands Rutbit har sett ut av tradition:

På bilden nedan ser man hur mitt senaste paket ser ut:

Det syns inte så väldigt tydligt på bild, men de inre två paketen, de som innehåller själva knäckebitarna är ungefär 7mm kortare än etiketten på var sida. Ser man på den första bilden kan man anta att innehållet är i runda tal lika mycket längre är innehållet. I praktiken betyder det här att det är fyra brödbitar mindre i det nya paketet, än det brukat vara. Har då priset sänkts?
Nejdå.

Höj då för 17 ärligt priset på varan, istället för att försöka luras!
!000:an vad trött man blir!

Jag måste lägga till ett postscriptum:

Knäckebrödspaketet väger 446 gram, totalt, med sitt pappersemballage. Det står 400 gram på paketet, så det kan väl stämma rätt bra som nettovikt. Konstateras kan, att det inte är lurendrejeri i egentlig mening, men faktum kvarstår: Paketet är ungefär tre centimeter kortare än det var förr!

Ekonomisk förnöjsamhet

Jag läste i Mias blogg, som jag följer, om samhällsklyftor. Det fick mig att tänka på en gång i mitten på 90-talet, då jag var och hälsade på en före detta arbetskompis i Stockholm. Han är gift, och båda arbetar. De har vettiga förutsättningar, men det finns ett gnagande missnöje. “Man skulle ha litet mer”. Ny stereo, ny TV. Men Volvon borde vara nyare… Man borde ha litet mer pengar. Då jag for därifrån den dagen beslöt jag mig för att vara nöjd med det jag har. Det var ett av de bästa besluten jag har tagit.

Jag har haft det väl förspänt, både jag och min fru har i praktiken alltid haft arbete, så det är ju en bra början. Min egen chaufförslön ligger precis ett snäpp över bottenskrapet, men det är så man klarar sig. Man har ju sig själv att skylla, då man inte har orkat utbilda sig.

MEN! Sen den dagen i Stockholm, så har jag haft så det räcker! Finns det för litet pengar, så är det fel i utgifterna, inte i inkomsterna. Jag jobbar aldrig övertid för att få “litet till” för jobb gör mig inte glad.
Förnöjsamhet är nog en nyckel till vardagslycka.

 

 
Kopplingen till bloggen jag nämnde här ovan är kanske litet oklar, delvis finns den i kommentarerna, men för 17, överklassen har ingen rätt att vara lyckligare än arbetarna 🙂

 
En reflektion: Skulle alla vara som jag, så skulle samhället stanna. Karriärsstegar skulle inte finnas, och mänskligheten skulle domna in i ett sömnigt leende.

Tvåspråkigheten (?) i Finland

Det kom reklam från Posten idag, för Geboortekaart. Vad 17 är det? Förresten kom reklamen från Posti, som det heter nuförtiden.
Reklamen kom på två språk. Finska och Holländska.
Nä, nu blommar löken!

Ja, jag kan gissa vad Geboortekaart betyder. Jag vet vad det står på finska också. Men det var ju inte det som var poängen…

Vintersol

Vi har haft många vackra och kalla vinterdagar i år, och i slutet av förra året. Eftersom jag inte är någon älskare av vinter, är detta kanske inte helt väntat att höra från mitt håll, men då jag är övertygad om att en sommar måste föregås av en vinter, så hoppas jag att den här vintern med alla sina kalla dagar, kommer att kompenseras av en sommar vackrare och längre än den förra!

För att ytterligare öka på glädjen, sätter jag ut detta foto från igår:

Åj nä, va BILLIGT!

Jag var ute och körde på Brändö tidigare ikväll, och såg något som jag inte riktigt ville tro att jag verkligen hade sett. Jag vände om, körde tillbaka, och… Visst 17 var det som jag inte trodde!

Förutom uppenbara svårigheter med översättningen så har de ingen autocorrect, heller. Eller? Det här hamnar väl i kategorin “any publicity is good publicity”.

Kvalitetstiden (fortsättning)

Ja, hur det nu är med den. Jag kunde idag konstatera att motorn skall ur tillbaka.

Läget är nu sånt att nya motorn är monterad i motorrummet, och hittills har vi hoppats att det skall gå att justera bort kopplingens konstiga läge. Nu fick jag det frikopplat, och då fastnade ju det rackarns lagret i frikopplat läge. Just det jag varit rädd för, det vill säga, lagret blir snett, och fastnar. Suck. Bara att ta loss motorn igen. Trycklagret i fråga är monterat mellan motorn och växellåda, så det är inte möjligt att byta, utan att ta bort antingen motor eller låda.

Så här ser det förargliga lagret ut.Det som är på plats är betydligt kortare. Trodde det skulle passa, då kopplingens tryckplatta verkade tjockare. Besläktat med Murohys lag, det här.

Batterihyllan är monterad, och det är också den nya innerskärmen. Nya motorn ser ut nästan exakt som den gamla.

Likbil! (episode 3)

Jahapp. Så är vi där igen. Tredje gången gillt. Inte för att det har nämnvärt med saken att göra, det är nu bara så att det är tredje gången det blir likbil.

En svårbotad bilfeber hade lett till ett hemskt surfande på sajter där man kan se bilar till salu. Amerikanska bilar, specifikt. En bil drog speciellt mina lystna blickar till sig, och det var denna likbil, som, trots några relativt lättåtgärdade skavanker, verkade vara i ett riktigt fint skick, dessutom tagen direkt ur bruk hos en begravningsbyrå. Bilen är i en ovanlig färg för en likbil, då den är antracitgrå. Likbilar får enligt lag endast vara i färgerna vit, svart, eller grå, men är ju oftast svarta.

Det blev en överraskningarnas afton. Den i annonserna så fina bilen hittades fastfrusen i marken, och rejält insnöad med en driva på ungefär 30 cm på taket. Vi drog loss den med vinsch på en liten bärgningsbil, och kunde köra den till en garagedörr där vi under ett mycket intensivt snöfall bytte till vinterdäck. Ute givetvis. Den medhavda domkraften skulle kanske ha fungerat om vi hade haft med tillräckligt med träbitar att sätta mellan den och bilens ram, men på plats fanns, som tur var, en större domkraft som vi fick använda. Synd bara att oljan var nästan slut i den, så vi måste ta allt trä som fanns tillhands, palla mellan, och sedan lyfta precis vad det gick, och hjälpa till med rå kroppskraft för att få på de något större vinterdäcken.
En positiv överraskning fick vi också, och det var att bilens tank var över halvfull, så vi behövde inte tanka på den ca 200 km långa hemvägen.

Ett lyckat äventyr, då man räknar ihop resultatet 🙂